Från äldre tider.....
Den västra av de två små stugorna byggdes av min farmors farfars far Gabriel Sandmark och några av hans släktingar och vänner från öarna runt omkring. Den östra stugan byggdes av fiskare från Kalvö, Dyngö och Gåsö.
Men det finns också berättelser om Hamnerö som en fristad för en fredlös brottsling som skulle ha bott där i början av 1700-talet, när Väderöarna var statlig egendom.
År 1759 köpte kapten Vilhelm Albrekt d’Orchimont hela Väderöarna av Kronan. Han ägde och drev Dykericompagniet som hade strandrättigheterna längs kusten, därmed också rätten till allt vrakgods som drev iland.
Gabriel Sandmark föddes på Marstrand 1797. Hans styvfar Jonas Berggren var kapare i Kronans tjänst, tillsammans med sin bästa vän Jonas Westbeck. Efter Kielfreden 1815 avskaffades kaperiet och de båda vännerna flyttade upp till Väderöarna. Berggren blev lots på Storön i Norra Väderöana och Westbeck blev plats-chef för Dykericompagniet. Även Gabriel blev lots på Storön. Vänskapen sprack emellertid i samband med den stora sjöröverirättegången i Rabbalshede häradsrätt 1829. Lotsarna frikändes i hovrätten, men nästan alla lämnade Väderöarna.
Enligt den muntliga traditionen åkte Sandmark och några vänner upp till kapten d´Orchimonts änka i Strömstad och köpte Södra Väderöarna. Hon lär på sin dödsbädd ha ritat upp öarna ur minnet och så delades fiskerättig-heterna upp. Gabriel Sandmark hade då 5/16 av Södra Väderöarna och de andra något mindre delar.
När de väl hade fiskerättigheterna behövde de någonstans att
bo under fiskeperioden, som ända in på 1900-talet enbart sträckte sig från
början av april till säsongens slut den 15 juni.
Gabriel och hans familj byggde den västra stugan 1833 och fiskare från Kalvö, Korsö, Dyngö och Gåsö byggde den östra stugan. Man seglade ut på natten till måndag och lade de större båtarna i ”Gåshålet”, söder om Hamnerö och rodde så in i viken med de mindre båtar man sedan drog hummertinorna med. De förtöjdes tvärs över sundet. Man kan fortfarande se hål i berget där järnspikarna slogs ner för att kunna förtöja båtarna. Båtarna tömdes på allt löst under natten, eftersom det snabbt kunde uppstå dyning och då snurrade de runt av vågorna. Var det hyfsat väder fick man passa på att sticka ut och dra tinorna tidigt på morgonen innan det började blåsa.
forts. nästa kolumn